Vatten över huvudet? Jag dyker med ögonen öppna...

Drömde världens dröm inatt. Jag var ute och åkte bil på en slingrig grusväg. Min före detta dagmamma och hennes man satt i framsätet och jag och Nisse satt i baksätet. Det gick fort i kurvorna och plötsligt kom vi till en jätteskarp. Christer försökte sakta av och sa att det här klarar vi nog. Kurvan var breddad på sidan så vi klarade den nästan. Men inte riktigt, vi for nerför sluttningen i hög fart och rakt på en sten och bilen voltar. Den flyger högt och jag ser trädtopparna fara emot oss innan jag sluter ögonen. Jag tänker att jag ska inte titta mer innan vi kommit ner igen. Om jag dör så är det det sista jag ser, trädtopparna som far emot oss. Bilen slår i marken och jag vaknar. Första sekunderna där i sängen så känner jag mig tyngdlös och jag tänker: Vad gör jag om Nisse vaknar nu och jag är död. Jag är ett spöke som ligger bredvid honom. Vad gör jag?

Så långt hinner jag innan logiken hinner i fatt mig. Jag gör ett kast i sängen för att bli av med den tyngdlösa känslan och somnar om igen. Men drömmen förföljer mig hela dagen, den tyngdlösa känslan. Som att jag redan var död men inte borta. Erika, who never really left.


Dagen började bra med Annie som kom och sa att det inte var någon föreläsning(vilket det visade sig att det visst var) vilket gav mig en förmiddag i sängen med criminal minds på datorn och inte ett bekymmer i världen. Sen var det lektion med Gunilla vilket var sådär. Kunde ha varit intressantare men helt ok. Programrådsmöte efter det vilket också var intressant. Sprang där ifrån för att hinna till mötet med hédera helix chefsredaktör. Satt där i en halvtimme och pratade om vad man kan göra för att få den tidningen på fötter. Det är mycket att göra nämligen. Det fick inspirera dagens rubrik. Det ska bli kul, läskigt men kul.

Eldfågeln säger ner till botten...

Sometimes life is just hard, without any reason at all.

Tittar på "She´s all that" och är präktigt söndags-melankolisk. Skulle vilja gå ut om det var sommar och sitta i vår trädgård. Låta myggen bita och sommarvinden smeka min nacke. Lyssna på "Gloomy sunday" och sjunka in i mig själv. Jag är egentligen inte lessen, bara stum liksom.

"Gloomy Sunday"

Sunday is Gloomy,
My hours are slumberless,
Dearest, the shadows I live with are numberless
Little white flowers will never awaken you

Not where the black coach of sorrow has taken you
Angels have no thought of ever returning you
Would they be angry if I thought of joining you
Gloomy Sunday

Sunday is gloomy
with shadows I spend it all
My heart and I have decided to end it all
Soon there'll be flowers and prayers that are sad,
I know, let them not weep,
Let them know that I'm glad to go

Death is no dream,
For in death I'm caressing you
With the last breath of my soul I'll be blessing you
Gloomy Sunday

Dreaming
I was only dreaming
I wake and I find you
Asleep in the deep of
My heart
Dear

Darling I hope that my dream never haunted you
My heart is telling you how much I wanted you
Gloomy Sunday

Tillbaka till ön och lite annat.

Så var man tillbaka, för flera veckor sen faktiskt...

Så vad har hänt? Inte mycket. En misstänkt graviditet som visade sig vara falsk. *pheuuuww* En annan graviditet som ingen misstänkt men som var där. Grattis på er! Ni kommer rocka föräldraskapet, det vet jag. Jag och nisse har blivit dagismatte och husse åt Ella Pella Flugsmälla. En kväll-med-tema-hårdrock har avverkats på Rindi. Det finns mycket man kan säga om tiden som gått sen vi kom hem, men bilder säger mer än tusen ord. Så nu ska jag lära mig hur man lägger in bilder. Hålla andan, ladies and gentlemen...

Nej, det gjorde det inte... Såklart. Det får bli en bilddagbok istället...

Eldfågen säger c u soon...

Uvva...

En sån där dag då jag ofrånkomligen känner mig ynklig. Var snäll mot mig idag....

Men detta ska botas lite senare med hjälp av Sarah och shopping. Shopping gör människan glad, eller är det bara jag? Blev lite lycklig igår också när jag fick veta att mitt fiiina märke är på väg. Vet precis vart jag vill ha det. Men jag tror pojken fick en liten chock när han hörde vart jag ville ha det... "Ska du inte ha det på overrallen??? " *chockat tonfall*

Idag är det dags för lite självplågeri igen.... Jag talar självklart om Idrisi. Sällan jag har fallit ihop i tårar för att något känns så svårt men det gör det här.

Kort idag, mera sen?

Eldfågeln säger See Yaaaa!

Julsittning och lite flytt,

Fruktansvärt lyckad julsittning igår tyckte jag, några mindre störningsmoment och lite kaos men annars extremt kul. Dansade mig helsvettig och alldeles lycklig. Dansade mig till en astma-attack också men det är en halt annan sak. Sen lyckades jag göra bort mig på ett så infernaliskt, idiotiskt, chick-flick-sätt. Det var så tragiskt att det inte gick att göra något annat än att skratta åt det. Konversation:

-Du det är en sak jag tänkt fråga dig?
-Ja?
-Den där killen i randig tröja, jag tycker ni är rätt lika i ansiktet?
-Ja vi kanske är släkt? (tror jag att han sa i alla fall, musiken var hög.)
-Jaha! Är ni släkt?
-Eh nej det är vi inte.
-Synd det hade varit roligt.
-Jaha, tycker du han är rolig?
-Nej, jag sa...
-Tycker du att jag är rolig?
-NEJ!
-Så du tycker inte jag är rolig?
-Nej! Alltså, jag menar om någon bad mig beskriva dig så skulle jag inte säga att du var rolig.
*tysta fruktansvärda två och en halv sekund när jag fattar vad jag just sa*
-Nej!! Jag menar inte att du inte är rolig... Jag menar....! Du är rolig, eller men fan...

Efter det gick samtalets motpol där ifrån... Fruktansvärt pinsamt, men hilarious! Jag kunde inte sluta skratta imorse när jag kom ihåg incidenten.


Fast sen när jag kom upp så slutade jag skratta och önskade att jag kunde flytta här ifrån. Förr så var det så i det här huset att när någon skulle ha fest så städade man upp sitt skit i allrummet innan och igengäld så städade de som hade festen dagen efter. Jag kommer ihåg en incident när vi hade varit på en fest här och blev väckta vid nio dagen efter för att någon tyckte att vi skulle städa efter en fest som vi inte ens hade arrangerat. Jag fick panikstäda innan festen vi hade i onsdags så jag satte upp en lite sur lapp på dörren till allrummet. Slutade med att jag blev kallad Luther och ombedd att sluta gnälla. Tycker nog att det är vanligt folkvett att städa upp sitt stök i ett allrum om man har drällt ner och någon ska ha fest där efter. Jag vill ha en lägenhet!

Eldfågeln tar det som en komplimang att bli kallad Luther, han stod upp för det som var fel och vågade gifta sig med sin älskade trots att den korrupta kyrkan sa nej. Uddlös förolämpning.

Och jag vill bara gråta och gråta och gråta...

Blod är tjockare än vatten.

Efter en dag av både glädjeämnen och sorger så kommer man hem. Man får paket med brorsans julklapp och läser en skitläskig bok. En bok som får en att stelna, och man önskar att något kunde bryta transen men man vill inte göra det själv. Varje oväntat ljud gör att man hoppar till. Man önskar att man kunde sluta läsa men likt gamar som ser på en bilolycka så kan man inte vända bort blicken. Jag har sällan känt mig så fruktansvärt rädd någon gång. Men jag är lika rädd som fascinerad. Jag älskar spökhistorier. Tyvärr så gör de mig också mentalt ostabil. Jag lockas eftersom det är skönt att släppa taget men då får man ju ta följderna också.

Sen var det Gotark-möte. Inte bra att vara mentalt ostabil på Gotark-möte. Erika blir Erika, fjorton år. Och ledsen. För att hon tar åt sig, för att hon känner det som att hon inte har någon meningsfull uppgift och när hon erbjuder sig att hjälpa till så vill ingen ta hjälpen. Hon blir så ledsen när saker inte görs på rätt sätt. Politik är inte hennes grej. Hon vill bara göra nåt meningsfullt.

När jag kommer hem så ringer Pappa. Häver bara ur mig allt som känns, som bränns och som gör ont. Och Pappa förstår och lyssnar och är min pappa. Pappa berättar historier om liknande saker som hänt honom för att det ska kännas bättre. Vi är rätt lika på så sätt, jag berättar också historier när jag upplevt nåt liknande men när pappas historier får mig att känna mig bättre så känner jag mig bara som att folk tycker att jag försöker vara värst när jag berättar mina. Sen när jag har berättat allt och han har fått mig att känna mig bättre och jag är riktigt tårögd, då kommer droppen som nästan(Jag väntade med att böla tills efteråt) får bägaren att rinna över. Han gav lillebror en dator i julklapp som kostade 8-9-tusen. Sen tyckte han att det var orättvist mot mig så han hade satt in pengar som motsvarade ungefär det och så tyckte han att jag fick köpa något jag ville ha i julklapp för de pengarna. Jag har inte ens vågat kolla hur mycket han har satt in.

Jag blev så glad och så lessen på samma gång, jag har inte ens vågat titta hur mycket det är. Men Pappa har inte så mycket pengar. Det är så konstigt att vara så lessen och bli så glad sen. Man vill bara gråta och gråta och gråta. Det är så min Pappa. Han är helt otrolig på att göra sånt här, man blir så förvånad och glad och så rörd.

Eldfågeln säger: Lik pappa men inte lika underbar...

Eldfödd.

Hon är den eldfödda. Varken mindre, varken mer. Född i eld, väckt av en gnista. Kolbiten var bara början, tändstickan var en fortsättning. Ett flammande gnistrande löfte om något mer. Att något förutom detta kunde finnas. Hon minns vagt, som om det hänt i en dröm hur flamman närmade sig kolbiten. En tindrande känsla innan kolet tog eld. Värmen födde henne och närde henne tills hon kunde frigöra sig helt. En rörelse, så gott som omärklig innan hon exploderar i gnistor. Sedan glädje. Glädje över såna armar som rör sig smidigt mot himlen, glädje över såna ben som rör sig fort, fort över den glödande kolbädden. Glädjen över att få dansa. Hennes hår räcker ned till vaderna, men just nu flyger det. Lätt som en vind mot hennes axlar och hon måste skaka det ur ansiktet. Hon är den eldfödda, som dansar i natten med glödande steg.


Eldfågeln säger: Ibland måste jag bara få skriva.