Eldfödd.

Hon är den eldfödda. Varken mindre, varken mer. Född i eld, väckt av en gnista. Kolbiten var bara början, tändstickan var en fortsättning. Ett flammande gnistrande löfte om något mer. Att något förutom detta kunde finnas. Hon minns vagt, som om det hänt i en dröm hur flamman närmade sig kolbiten. En tindrande känsla innan kolet tog eld. Värmen födde henne och närde henne tills hon kunde frigöra sig helt. En rörelse, så gott som omärklig innan hon exploderar i gnistor. Sedan glädje. Glädje över såna armar som rör sig smidigt mot himlen, glädje över såna ben som rör sig fort, fort över den glödande kolbädden. Glädjen över att få dansa. Hennes hår räcker ned till vaderna, men just nu flyger det. Lätt som en vind mot hennes axlar och hon måste skaka det ur ansiktet. Hon är den eldfödda, som dansar i natten med glödande steg.


Eldfågeln säger: Ibland måste jag bara få skriva.