Sann mot sig själv, kognitiv beteendeterapi.

Helena säger att jag måste förstå att det inte bara finns en sanning. Det finns min sanning och så finns det din sanning och så finns objektiviteten. Objektiviteten talar bara om exakt vad som hände, men hur vi uppfattar det som händer är upp till oss själva. Det viktigaste är att vara sann mot sig själv men att förstå att det även finns andra sanningar.

Helena säger att jag måste släppa taget om min pappa, att jag inte kan ta hand om honom längre. Han klarar sig själv. Det är ALLTID fel om ett barn måste ta hand om sina föräldrar. Jag har ett eget liv nu, visst ska jag hjälpa honom men jag måste kunna sätta en gräns för hur mycket. Jag kan inte känna skuld för att jag inte kan vara hans förälder.

Helena säger att jag inte kan låta min mamma skuldbelägga mig. Hon säger att välmenta ord kan såra men att jag måste se sanningen bakom orden. Jag är nio år när min mamma säger: Kommer du att ta hand om mig om jag blir sådär när jag blir gammal? Den gamla kvinnan i sängen rosslar och kan inte röra sig. Vad mamma egentligen menar är: Älskar du mig Erika? Den nioåriga jag säger: Javisst Mamma...

Helenas röst är mjuk och varm som en kofta, vad säger Helena när jag berättar om aborten? Ska jag berätta alls?

Någonstans på vägen från barn till vuxen har jag tappat bort mig själv. Kognitiv beteendeterapi ska hjälpa mig att hitta den jag är igen. Det är inte svårare, definitivt inte enklare än så.

Rötter

Gotland är mitt hem och min plats. Jag passar in här, jag är en av de rätta pusselbitarna. Men det kan inte hjälpas att man längtar hem ibland. Hemma är Jämtland, med snön. I Jämtland finns Fröken Espwall, Pappa, skotrar, hundarna, mitt inpyrda hus, mitt stökiga rum, min sköna säng, extramormor Janne och Jonsgård, fiket på Simonson, alla volvoraggarna och vilda hemmafester. Det är ett vilt landskap men hemma brinner ändå en trygg eld. Det är långsamma färder genom snön under stjärnhimlen och norrskenet. Jag är stolt över att vara Jamtlannstöus, hur kan man vara annat? Speciellt när den här låten finns.


1.
Hu e vänslein å snäll,
hu e mjuk som en fäll,
hu ha auga som vårhämeln klar.
Der e'n växt å statur,
som på'n fineste brur,
om je väl ut e praktexemplar.
Nä, de finns inga finar e varels
än e rektu e jamtlannstaus!
Hu e ränt makalauste va håttu å innela rar!
2.
Inger syssln känns tong,
för hu kvitter å sjong.
Väla lättn för - trallallala.
Hu e ständut glavér,
hårre tokut de ber;
si de kan ju int allten gå bra.
Nä de finns int glaverar e varels
än e rektu e jamtlannstaus!
Hu e ränt makalausti va lättlive, munter å gla!
3.
Hort hu vev, hell hu spinn,
er'a snärsp som en vinn;
de gå unna i fjös å i kök.
Å hu sväng se så lätt,
hu gär allting så nätt.
De e'n fägn blott si hennes stök.
Nä, de finns int e hurtigar varels
än e rektu e jamtlannstaus!
Hu e ränt makalaus ti va rask, ti va hännu å tök!
4.
Der e liv, der e lust,
men så noga å just:
hu går aller för långt på nån väj.
Skull'e allvåru bli,
tys'n allt gäckeri:
hennes ja de e bergfast som nej.
Nä, de finns int pålitlejar varels
än e rektu e jamtlannstaus!
Hu e ränt makalausti va oppriktu, trofast å grei!
5.
Hennes fegring står pall
sän ongdomen e all;
hu ha hjärtrot som ständut består.
Blir'a maka å mor,
int e stöv hu förlor;
hu vål finar mä sölver ti hår.
Nä, de finns int e trivlejar varels
än e rektu e jamtlannstaus!
Hu gjett va makalaus -för hu blömster i hunrede år!

Fan vad bra vi är!