Kullamannen och ångest.

Sitter hemma vid datorn och gör mitt bästa för att kämpa ner ångesten. Har inte de värsta symptomen men de jag har räcker gott och väl. Ingen risk för panikångest i alla fall och det är skönt. Men ändå. Allting är liksom för ljust och för tydligt. Hjärtat dunkar, halsen känns torr, lite yr och magkatarren är i gång med full styrka...

Livet är underbart...

Men men, magkatarren ska jag förhoppningsvis få piller för idag och resten ordnar sig det med. I sinom tid. Men det är så jobbigt. Så oerhört påfrestande att stå emot, Jag trodde jag skulle klara mig längre men var tvungen att ringa Helena idag. Önskar att min kropp ville bestämma sig. Just nu svettas jag men om ett tag kommer jag att frysa igen.

men under tiden tittar jag på Kullamannen och koncentrerar mig.

Två vita, två blå...

Hjältar...

Jag tittar på Extreme Home Makeover på femman, jag är i vanliga fall allergisk mot programmet i sig. Han skriker för mycket, det är samma sobbingstorys varje gång, husen ser likdana ut och handen på hjärtat. Vilken unge, hur förtjust han än är i brandmän, kommer inte att ångra sig när han blir äldre och har en väggfast säng som ser ut som en brandbil??

Men men, det jag ville komma till är dagens program. Det handlar om en familj vars pappa tog på sig uniformen (united states marine) och sprang till twin towers sekunden efter att han hört om terrordåden. Han var inte anställd, han var inte ens soldat längre, han hade en stor familj som han utan att tveka lämnade för att springa till tornen och hjälpa till. Som jag läste i en mycket bra, mycket välskriven, mycket underbar bok: "Den mannens handling var gudaskön". Det slutade med att han och en annan man drog ut de två poliser som var de enda överlevande under rasmassorna.

I sann amerikansk TV-stil så förkunnas det såklart senare att "han skulle göra vad som helst för sitt land" Alla amerikanska tv-program är täckmantel för USA-propaganda. Jag personligen tycker att USA är ett skrämmande land, regeringen verkar vara en samling kalla människor och jag blir äcklad över att de är så stolta över sitt land. Som att sopa allt under mattan och låtsas att det är så bra när många människor lider. Jag säger inte att Sverige är perfekt men jag tycker inte att vi är fullt så ruttna som Amerika.

Jaja, tillbaka till det jag ville skriva om. Människor som gör sådant som den mannen. Som utan en enda egenkär tanke ger sig iväg för att hjälpa. Människor som tar in ett oälskat barn i sitt hem av den enda anledning att de vill ge den kärlek som fattats. Människor som stannar när de kört på ett djur för att verkligen kolla att det gick bra och om det inte gjorde det så avslutar de lidandet på ett barmhärtigt sätt. Människor som inte går förbi en orörlig kropp på trottoaren bara för att den luktar illa utan stannar och kollar andning och puls. Människor som inte bara går förbi en pågående misshandel för att inte bli inblandade. Människor som bryr sig och som gör det bara för att de gör det. Människor med civilkurage.

Jag älskar och beundrar såna människor. Jag försöker efterlikna dem och lyckas ibland. Ibland inte. Jag frågade inte den lilla ensamma flickan i Luleå varför hon var ensam på stan så sent på natten, jag undrar vad som hände med henne sen? Men å andra sidan så hjälpte jag den oerhört berusade mannen hem istället för att lämna honom på gatan där han lagt sig för att sova.

Men att som den mannen med fara för sitt eget liv bege sig in i rasmassorna för att rädda ett annat mänskligt liv är fantastiskt. Man vill bara skratta och gråta, att våga och att bortse från sig själv.

“Of course we must fear evil men, but there is another evil that we must fear more… and that is the indifference of good men.”

Mind over body.

Tror kroppen segrar idag. Har fått nån slags relapse av ångesten just som jag trodde att den var på väg bort. Jag vill bli frisk!!! Det här är för svårt att ta hand om samtidigt som skolan. Dessutom ska jag aldrig aldrig aldrig mer dricka någonting. Det hänger ihop med alkoholen det VET jag. Om det är ångest över att bli som pappa eller om det är känslan av overklighet som skrämmer vet jag inte. Ska gå till Helena idag men till skolan orkar jag bara inte, jag kan inte sitta där och känna mig rädd, skakis och illamående hela dagen. Sov inte mycket inatt heller, är så trött att jag skulle kunna lägga mig ner och somna nu om allt var som det skulle. Men hjärtklappningen håler mig vaken. Som att gå på autopilot mot sin vilja...

Sann mot sig själv, kognitiv beteendeterapi.

Helena säger att jag måste förstå att det inte bara finns en sanning. Det finns min sanning och så finns det din sanning och så finns objektiviteten. Objektiviteten talar bara om exakt vad som hände, men hur vi uppfattar det som händer är upp till oss själva. Det viktigaste är att vara sann mot sig själv men att förstå att det även finns andra sanningar.

Helena säger att jag måste släppa taget om min pappa, att jag inte kan ta hand om honom längre. Han klarar sig själv. Det är ALLTID fel om ett barn måste ta hand om sina föräldrar. Jag har ett eget liv nu, visst ska jag hjälpa honom men jag måste kunna sätta en gräns för hur mycket. Jag kan inte känna skuld för att jag inte kan vara hans förälder.

Helena säger att jag inte kan låta min mamma skuldbelägga mig. Hon säger att välmenta ord kan såra men att jag måste se sanningen bakom orden. Jag är nio år när min mamma säger: Kommer du att ta hand om mig om jag blir sådär när jag blir gammal? Den gamla kvinnan i sängen rosslar och kan inte röra sig. Vad mamma egentligen menar är: Älskar du mig Erika? Den nioåriga jag säger: Javisst Mamma...

Helenas röst är mjuk och varm som en kofta, vad säger Helena när jag berättar om aborten? Ska jag berätta alls?

Någonstans på vägen från barn till vuxen har jag tappat bort mig själv. Kognitiv beteendeterapi ska hjälpa mig att hitta den jag är igen. Det är inte svårare, definitivt inte enklare än så.

Rötter

Gotland är mitt hem och min plats. Jag passar in här, jag är en av de rätta pusselbitarna. Men det kan inte hjälpas att man längtar hem ibland. Hemma är Jämtland, med snön. I Jämtland finns Fröken Espwall, Pappa, skotrar, hundarna, mitt inpyrda hus, mitt stökiga rum, min sköna säng, extramormor Janne och Jonsgård, fiket på Simonson, alla volvoraggarna och vilda hemmafester. Det är ett vilt landskap men hemma brinner ändå en trygg eld. Det är långsamma färder genom snön under stjärnhimlen och norrskenet. Jag är stolt över att vara Jamtlannstöus, hur kan man vara annat? Speciellt när den här låten finns.


1.
Hu e vänslein å snäll,
hu e mjuk som en fäll,
hu ha auga som vårhämeln klar.
Der e'n växt å statur,
som på'n fineste brur,
om je väl ut e praktexemplar.
Nä, de finns inga finar e varels
än e rektu e jamtlannstaus!
Hu e ränt makalauste va håttu å innela rar!
2.
Inger syssln känns tong,
för hu kvitter å sjong.
Väla lättn för - trallallala.
Hu e ständut glavér,
hårre tokut de ber;
si de kan ju int allten gå bra.
Nä de finns int glaverar e varels
än e rektu e jamtlannstaus!
Hu e ränt makalausti va lättlive, munter å gla!
3.
Hort hu vev, hell hu spinn,
er'a snärsp som en vinn;
de gå unna i fjös å i kök.
Å hu sväng se så lätt,
hu gär allting så nätt.
De e'n fägn blott si hennes stök.
Nä, de finns int e hurtigar varels
än e rektu e jamtlannstaus!
Hu e ränt makalaus ti va rask, ti va hännu å tök!
4.
Der e liv, der e lust,
men så noga å just:
hu går aller för långt på nån väj.
Skull'e allvåru bli,
tys'n allt gäckeri:
hennes ja de e bergfast som nej.
Nä, de finns int pålitlejar varels
än e rektu e jamtlannstaus!
Hu e ränt makalausti va oppriktu, trofast å grei!
5.
Hennes fegring står pall
sän ongdomen e all;
hu ha hjärtrot som ständut består.
Blir'a maka å mor,
int e stöv hu förlor;
hu vål finar mä sölver ti hår.
Nä, de finns int e trivlejar varels
än e rektu e jamtlannstaus!
Hu gjett va makalaus -för hu blömster i hunrede år!

Fan vad bra vi är!

Vatten över huvudet? Jag dyker med ögonen öppna...

Drömde världens dröm inatt. Jag var ute och åkte bil på en slingrig grusväg. Min före detta dagmamma och hennes man satt i framsätet och jag och Nisse satt i baksätet. Det gick fort i kurvorna och plötsligt kom vi till en jätteskarp. Christer försökte sakta av och sa att det här klarar vi nog. Kurvan var breddad på sidan så vi klarade den nästan. Men inte riktigt, vi for nerför sluttningen i hög fart och rakt på en sten och bilen voltar. Den flyger högt och jag ser trädtopparna fara emot oss innan jag sluter ögonen. Jag tänker att jag ska inte titta mer innan vi kommit ner igen. Om jag dör så är det det sista jag ser, trädtopparna som far emot oss. Bilen slår i marken och jag vaknar. Första sekunderna där i sängen så känner jag mig tyngdlös och jag tänker: Vad gör jag om Nisse vaknar nu och jag är död. Jag är ett spöke som ligger bredvid honom. Vad gör jag?

Så långt hinner jag innan logiken hinner i fatt mig. Jag gör ett kast i sängen för att bli av med den tyngdlösa känslan och somnar om igen. Men drömmen förföljer mig hela dagen, den tyngdlösa känslan. Som att jag redan var död men inte borta. Erika, who never really left.


Dagen började bra med Annie som kom och sa att det inte var någon föreläsning(vilket det visade sig att det visst var) vilket gav mig en förmiddag i sängen med criminal minds på datorn och inte ett bekymmer i världen. Sen var det lektion med Gunilla vilket var sådär. Kunde ha varit intressantare men helt ok. Programrådsmöte efter det vilket också var intressant. Sprang där ifrån för att hinna till mötet med hédera helix chefsredaktör. Satt där i en halvtimme och pratade om vad man kan göra för att få den tidningen på fötter. Det är mycket att göra nämligen. Det fick inspirera dagens rubrik. Det ska bli kul, läskigt men kul.

Eldfågeln säger ner till botten...

Sometimes life is just hard, without any reason at all.

Tittar på "She´s all that" och är präktigt söndags-melankolisk. Skulle vilja gå ut om det var sommar och sitta i vår trädgård. Låta myggen bita och sommarvinden smeka min nacke. Lyssna på "Gloomy sunday" och sjunka in i mig själv. Jag är egentligen inte lessen, bara stum liksom.

"Gloomy Sunday"

Sunday is Gloomy,
My hours are slumberless,
Dearest, the shadows I live with are numberless
Little white flowers will never awaken you

Not where the black coach of sorrow has taken you
Angels have no thought of ever returning you
Would they be angry if I thought of joining you
Gloomy Sunday

Sunday is gloomy
with shadows I spend it all
My heart and I have decided to end it all
Soon there'll be flowers and prayers that are sad,
I know, let them not weep,
Let them know that I'm glad to go

Death is no dream,
For in death I'm caressing you
With the last breath of my soul I'll be blessing you
Gloomy Sunday

Dreaming
I was only dreaming
I wake and I find you
Asleep in the deep of
My heart
Dear

Darling I hope that my dream never haunted you
My heart is telling you how much I wanted you
Gloomy Sunday

Tillbaka till ön och lite annat.

Så var man tillbaka, för flera veckor sen faktiskt...

Så vad har hänt? Inte mycket. En misstänkt graviditet som visade sig vara falsk. *pheuuuww* En annan graviditet som ingen misstänkt men som var där. Grattis på er! Ni kommer rocka föräldraskapet, det vet jag. Jag och nisse har blivit dagismatte och husse åt Ella Pella Flugsmälla. En kväll-med-tema-hårdrock har avverkats på Rindi. Det finns mycket man kan säga om tiden som gått sen vi kom hem, men bilder säger mer än tusen ord. Så nu ska jag lära mig hur man lägger in bilder. Hålla andan, ladies and gentlemen...

Nej, det gjorde det inte... Såklart. Det får bli en bilddagbok istället...

Eldfågen säger c u soon...