Drömde världens dröm inatt. Jag var ute och åkte bil på en slingrig grusväg. Min före detta dagmamma och hennes man satt i framsätet och jag och Nisse satt i baksätet. Det gick fort i kurvorna och plötsligt kom vi till en jätteskarp. Christer försökte sakta av och sa att det här klarar vi nog. Kurvan var breddad på sidan så vi klarade den nästan. Men inte riktigt, vi for nerför sluttningen i hög fart och rakt på en sten och bilen voltar. Den flyger högt och jag ser trädtopparna fara emot oss innan jag sluter ögonen. Jag tänker att jag ska inte titta mer innan vi kommit ner igen. Om jag dör så är det det sista jag ser, trädtopparna som far emot oss. Bilen slår i marken och jag vaknar. Första sekunderna där i sängen så känner jag mig tyngdlös och jag tänker: Vad gör jag om Nisse vaknar nu och jag är död. Jag är ett spöke som ligger bredvid honom. Vad gör jag?
Så långt hinner jag innan logiken hinner i fatt mig. Jag gör ett kast i sängen för att bli av med den tyngdlösa känslan och somnar om igen. Men drömmen förföljer mig hela dagen, den tyngdlösa känslan. Som att jag redan var död men inte borta. Erika, who never really left.
Dagen började bra med Annie som kom och sa att det inte var någon föreläsning(vilket det visade sig att det visst var) vilket gav mig en förmiddag i sängen med criminal minds på datorn och inte ett bekymmer i världen. Sen var det lektion med Gunilla vilket var sådär. Kunde ha varit intressantare men helt ok. Programrådsmöte efter det vilket också var intressant. Sprang där ifrån för att hinna till mötet med hédera helix chefsredaktör. Satt där i en halvtimme och pratade om vad man kan göra för att få den tidningen på fötter. Det är mycket att göra nämligen. Det fick inspirera dagens rubrik. Det ska bli kul, läskigt men kul.
Eldfågeln säger ner till botten...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment